Hejdå Wisława

Katt och poet

Jag blev så glad när Wisława Szymborska fick Nobelpriset i litteratur 1996. Inte för att jag hade läst något av henne, eller ens hört namnet tidigare. Men det var något med henne när hon försynt satt och rökte som var så omedelbart sympatiskt. När jag sen läste hennes dikter blev jag inte bara glad, utan också överraskad, förtjusad och sorgsen. Just sorgen ligger ofta under ytan på något sätt i hennes dikter, och många handlar om död, begravningar och minne.

Och nu kom den till slut till henne också, döden. 88 år gammal lämnade hon oss igår, så nu har vi bara dikterna och minnet kvar. Men det är verkligen inte illa. Vill du bekanta dig mer finns det böcker att låna på biblioteket, här kan du läsa en presentation ur SvD från då det begav sig med litteraturpriset och i Aftonbladet skriver Jenny Tunedal en fin minnestext. Här kommer också några rader ur en av mina favoritdikter (översatt av Anders Bodegård), med ett sorgligt passande tema:

Katt i tom våning

Dö - så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.