23 oktober 2015

Minnesvärda tilltugg

"Knappt hade jag känt igen smaken på den i lindblomsté doppade madeleinekakan som tant Léonie brukade ge mig, förrän det gamla grå huset åt gatan, där hennes rum var beläget, dök upp likt en teaterkuliss framför den lilla flygelbyggnad åt trädgårdssidan som uppförts bakom det för mina föräldrars räkning. Denna flygelbyggnad var det isolerade avsnitt jag dittills hade sett i minnet. Med huset kom staden, från morgon till kväll och i alla väder, torget dit jag skickades före lunchen, gatorna där jag sprang ärenden, vägarna där vi promenerade om vädret var vackert. Och liksom japanerna roar sig med att i en porslinsskål fylld med vatten doppa små pappersbitar som ser alldeles likadana ut men som så snart de fuktats av vattnet vidgar sig, vänder ut och in på sig, får färg, blir olika varandra och klart och tydligt formar sig till blommor, hus och människor - på samma sätt framsprang nu alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras små hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar - allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp med té."
Så skriver Marcel Proust i den första delen av sitt mastodontverk På spaning efter den tid som flytt - en passage som blivit berömd för just den lilla madeleinekakans magiska förmåga att locka fram barndomens minnen. Men det var nära ögat att sinnebilden för dessa plötsliga minnesframkallare skulle ha blivit - rostat bröd.

Inför en fransk publicering av Proust anteckningsböcker har det i dagarna rapporterats om hur det första utkastet inte alls hade någon kaka med i berättelsen. Istället skrev Proust hur det var en bit rostat bröd med honung som fick minnena att väckas till liv. Visst låter det lite tråkigare? Proust var uppenbarligen inte nöjd själv i alla fall, och i en andra version ändrades det till en biscottikaka, för att sedan skrivas om en gång till så att det till slut blev madeleinekakan som förevigades i litteraturhistorien.

Och tur var kanske det, eftersom många litteraturvetare har lagt ned en hel del möda på att tolka vad just madeleinekakan betyder: Har det något med bibelns Maria Magdalena att göra? Signalerar kanske kakans form - som en pilgrimsmussla - att vi ska läsa texten som en litterär pilgrimsvandring? Rostat bröd skulle nog inte inspirera till lika fantasifulla tolkningar...

Vill du läsa mer om maten hos Proust kan du till exempel låna Till bords med Proust eller Gastronomisk kalender, årgång 2000, där Sigbrit Swahn skriver en artikel om "Ritualer kring bordet i Prousts värld".

Inga kommentarer: