13 december 2017

Positiv poesi

Ibland får en del för sig att det ligger en air av svårmodighet över diktläsning - att det det ska vara något djupsinnigt, tungt och komplicerat. Och visst kan det finnas såna dikter (en del av dem är till och med riktigt bra!), men dikterna i Eva-Stina Byggmästars bok Barrskogarnas barn är det då rakt inte! Jag har sällan - eller aldrig - läst en bok som varit så besinningslöst glad. Och mysig. Och rolig.

Diktsamlingen utspelar sig i en skog, full med lingon och blåbär, allehanda djur, svajande träd och en liten stuga att sitta och kura i. Där rör sig ett jag, ett vi, ett man, som förundras över det storslagna och det näpna, alltid med ett frejdigt utropstecken som punkt för varje dikt. När jag själv läste dikterna började jag efter ett tag tänka att det var någon sorts idyllisk kuliss, en fantasi om något som inte finns på riktigt, och att det snart skulle dyka upp något farligt: ett miljöhot, ett kalhygge, något fult. Men Byggmästars munterhet ger sig inte, och till slut kapitulerar jag inför fågelsången och björnmossan. Och då är det underbar läsning! Se här ett exempel, som passar bra en luciadag som denna:

den första vinterdagen
tar barrskogsbarnen fram
sina gröna halsdukar
och vantar

de applåderar
snöflingornas dans med
sina vantklädda händer -

det blir ett mjukt,
ett varmt ljud!

Inga kommentarer: